Under mina 15år har du aldrig ställt upp för mig,

Inte en enda jävla gång.

Är det så svårt att bara vara där när man behöver dej.

Jag börja träffa dej när jag var 5år och du undra varför

jag inte kallade dej pappa. Under dom 5åren och jag alltid

trott att min syrras pappa var min pappa men jag hade fel.

Enligt papprena är du min pappa med enligt mig är

Conny alltid och kommer alltid att vara min pappa.

Han har alltid ställt upp för mig vart jag än är.

När jag var sjuk kom han, när jag fyllde år kom han alltid. Varför kunde inte du göra så ?

Du var för upptagen med ditt jobb att du glömde

bort mig och sen träffa du Linda och fick 3barn.

Det är jätte kul att vara med Linda men sen när

första barnet kom fattar jag att hon inte kan vara

lika mkt med mig eftersom hon måste passa barnet.

Sen kom andra barnet och då blev det värre.

Då såg ni knappt mig. Jag förstår att ni var

upptagna men sen när tredje barnet kom såg ni mig

inte alls. Linda var för upptagen med barnen och du

med ditt jobb så ni märkte mig inte ens att jag var där.

Du behandlade mig som luft och nu har jag fåt nog.

Jag orkar inte mer att ni behandlar mig som luft.

Det får räcka nu. Jag bryter ihop. Jag har alltid haft

en pappa som bryr sig om mig och tar hand om mig,

men då efter 5år kom du och skulle spela pappa.

Den dagen blev hela mitt liv förstörd. Jag hade

kunnat leva med Conny som min pappa men inte för dej,

du skulle helt enkelt spela pappa. Jag visste ingenting

om dej jag visste inte ens att du existerade förens

mamma berättade att jag hade dej.

Bara så du vet så kommer jag alltid ha en pappa

som bryr sig om mig, Och det är inte du !!!

Som ni märker var det här en väldigt mörk tid för mig, jag var väldigt deprimerad och arg och sket i precis allt. Förhållandet mellan mig och min far har alltid vart lite sisådär. Det var nämligen så att han blev rädd när mamma berättade att hon var gravid, dom var båda 18 så jag förstår honom, helt klart! Sen jag föddes och fram tills jag var 5år trodde jag alltid att min systers pappa var min pappa, men så var det inte. Jag minns dagen luddigt, jag var 5 och satt i badkaret och mamma satte sig på toastolen och berättade att jag hade en annan pappa. Sen minns jag inget, jag började träffa han och han ville så gärna att jag skulle kalla han för pappa, men det kunde jag inte, jag visste inget. Jag var 5 så jag förstod ju inget. Det gick bra tills jag var 10, det började gå sådär, han jobbade väldigt mycket, hela tiden, så jag fick aldrig träffa han. Även när jag var där på helgerna, så jobbade han. Jag slutade träffa han för ett tag, när jag blev 13 så blev allt bara värre, han hörde aldrig av sig, varken när jag fyllde år, julen, inga avslutningar, ingenting. Det finns så mycket mer av den här historien, och detta är bara den korta, då förstår ni. Det kanske inte låter så farligt men men han såra mig väldigt djupt. Det går inte att förklara men ni märker på texten jag skrev att det var en mörk tid. Man måste vart med för att förstå allt.

Idag är jag 18år, jag har faktiskt börjat få kontakt med honom igen, det går sakta men säkert fram, hittills har vi bara pratat på sms men det går framåt och inom en snar framtid kanske vi träffas.

Sen har vi mina bröder, som jag älskar mest av allt på denna jord! Dom är mitt allt jag saknar dom varje dag! Finns inte en enda dag som jag inte tänker på dom. Dom är 11, 9 och 7 nu. Den yngste blev precis 7, 3april.

Trots allt vi gått igenom så är han min pappa, självklart älskar jag han och att vi ska ha kontakt, men det krävs 2.